I två helger har jag hjälpt till att byta tak på ett hus.
Varför skriver jag då om ett tak byte på en coaching och PT sida.
Jo jag var hysteriskt höjdrädd innan detta skedde. Att ta sig upp på en stege var ett projekt med darrande ben och krampande leder. Med höjd puls, panik och total rädsla.
Jag har länge planerat att försöka komma åt min rädsla för höjder och nu var det läge.
Rädslan uppstod när jag var en 7-8 år och pappa och jag åkte pariserhjul. Pappa var inte det minsta höjdrädd och jobbade med kranar och taverser. Han klättrade upp på hjulet för att ta ett kort på mig uppifrån och dessutom på mamma och min bror i den andra korgen. När han stod där uppe trodde jag han skulle ramla och dö men han hade ju full kontroll och tog sitt kort och klättrade in igen. Han var ju så van vid att klättra så han tänkte sig inte att jag kunde bli rädd. Sedan den dagen var jag höjdrädd.
Dag ett tvingade jag upp mig på stegen och det gick med mycket besvär att titta över kanten på taket. Hit hade jag kommit förut så ingen seger än.
Nästa steg så kom frågan vilken läkt ska vi ha. Eftersom jag snickrat en hel del så och jag var med som rådgivare på hur det skulle gå till så uppstod problemet. Jag på marken och läkten på taket. Så jag tog ett för mig helt vansinnigt beslut och bara gick upp innan jag kom på vad jag gjort. Väl där uppe så började benen darra, illamåendet dök planenligt upp och jag höll på att spy.
Men kollade läkten och när det var klart kom jag på att jag ska ju ner med och då kom paniken. Fick hasa mig fram till kanten och få hjälp ner med fötterna på stegen och en människa bakom mig som säkerhet.
Väl nere så kände jag en otrolig lycka över att fortfarande leva. Vilket jag inte trodde jag skulle göra för någon stund sedan.
Dag två kom nästa problem. Jag på marken, de som skulle snickra på taket. Och frågorna kom så jag var tvungen att gå upp på byggställningen. Återigen illamående, panik, stela leder, darrning i ben och leder och suddigt seende. Hjälp ner var också nödvändigt.
Skillnaden denna gång var att jag kunde tänka jag gjorde det.
Ett par timmar senare så kunde jag faktiskt inte låta bli att utmana mig igen och klättrade upp på ställningen och började pga min utbildning inom psykologi och mental träning se om jag kunde få kontroll där uppe.
Kontroll över kroppen så den viste att jag skulle kunna överleva på denna fantastiska höjd av 5-6 meter som kändes som 102 meter.
Det är en viktig faktor att kropp och psyke får uppleva kontroll över situationen så jag vet att den går att hantera.
Efter ett par timmar började jag otroligt nog känna mig säker på ställningen och kunde komma med ideer och förslag vilket tidigare knappt inte gått men varit nödvändigt.
Ska tilläggas att jag tidigare varit så höjdrädd att jag inte klarat gå över någon takkant och känt obehag av hushållstegen. Varit uppe en bit på fyrar men vänt, tagit mig upp på en farstu (2 meter) och låst mig helt och krampat fast och med folk som hjälp kommit ner.
Nåväl. När jag stod där på stegen och tänkte att attan vad fortare det skulle gå om jag kom upp. Kom upp och kunde spika istället för att vägleda dem som försökte på taket.
Jag gick och grunnade på detta ett par timmar och klättrade med mer och mer mjuka rörelser upp för ställningen som jag nu börjat få kontroll på.
Sedan stod jag där och tänkte jag går upp. Tvekade och backade men sedan bestämde jag mig för att kliv bara upp. Men backade igen och började tänka på all mental träning jag gjort och vad skulle jag fästa tanken på.
Det blev två tankar. Topp turer med bergsklättring (som jag drömt om) och att taket måste bli färdigt.
Sedan klev jag upp och började direkt att spika läkt. Det var en kontroll att spika läkt och ett sätt att avleda tanken. Läkt 1-3 gick bra sedan började ställningen komma långt bort och paniken på väg men nu fungerade mitt stoppord eller egentligen stopp handling äntligen. Jag slog mig som vanligt i ansiktet för att få stopp på felaktiga tankar.
Alla tävlingar som det varit inövat på kom fram i huvudet och jag spikade läkt 4. Sedan full koncentration som under tävling men inte som där på en gul fläck från stolparna på spåret för att avleda trötthet och tvekan utan nu på läkt, spik och hammare. Allt annat försvann.
Läkt 16 blev gjord och jag såg över taknocken. Vilken lycka innan paniken kom. Men då dök tävlings Dennis upp igen och slog mig i ansiktet igen och lade koncentrationen på nu ska mer läkt upp.
Det blev mer läkt, lagda takpannor och mer och mer känsla över kontroll. Kontroll av vad min kropp skulle göra för att klara situationen. Efter dessa två helger klarade jag att klättra upp och ner utan obehag om jag kunde hålla koncentrationen på rätt saker. Om jag släppte den kom paniken igen. Men efter 40 års mental träning så gick det fantastiskt bra.
Jag klarade dock inte helt än att sitta på nocken och plocka pannorna längst ut mot vindskivan men vilken seger för mig ändå.
klättra och arbeta obehindrat i 3 dagar, med koncentration på rätt saker. Kunna genomföra jobbet snabbt. Veta att min fobi för höjd äntligen efter 50 år var bruten.
Nu planerar jag klättervägg och gå med i en bergsklättrar klubb eller vad det heter.
Känner mig sjukt nöjd med att kommit över detta. Varje låsning man har binder energi och när man bryter dem så växer man och får ett psyke som blir starkare och mår bättre.
Det ska tilläggas att jag jobbat med många av mina mindre rädslor tidigare och lärt in tekniken som jag skrev i inlägget om att utmana konfortzonen.
Så börja inte med dina stora rädslor utan utmana de mindre först om du ska göra som jag vinna över din rädsla.
Ännu en gång har mitt motto fungerat.
Våga, satsa och vinn